Flakaliden

Flakalidenförsöket (64º07’N, 19º27’E, 310-320 m öh) lades ut 1986 i ett ungt granbestånd i Västerbotten. Syftet med experimentet är att demonstrera granens potentiella produktionsförmåga under givna klimatförhållanden, då varken näringsämnen eller vatten är tillväxtbegränsande faktorer. Inget läckage av näringsämnen får dock ske till grundvattnet vid näringstillförseln. Försöksområdet planterades 1963, med fyraåriga täckrotsplantor av lokal proveniens, efter avverkning, hyggesbränning och harvning. I början av experimentet (1986) var medelhöjden 2.7 meter, diametern i brösthöjd 36 mm och antal stammar per hektar ca 2400. Området ligger ovanför högsta kustlinjen och jordarttexturen är sandig-moig morän (osvallad). I försöksstarten skattades områdets produktionsförmåga som en G18 (övre höjd vid 100 år) baserat på ståndortsegenskaperna (Hägglund och Lundmark, 1977).

Två olika näringstillförselbehandlingar är inkluderade i försöket. I det ena behandlas granbestånden med en balanserad näringsgiva där alla växtnäringsämnen är lösta i vatten (IL) och sprids ut med ett bevattningssystem varje dag under juni-augusti. I det andra ges samma mängd näringsämnen som i det näringsbevattnade ledet men i fastgödselform (F). Näringsgivan ges årligen i början av juni. Även behandlingsled med bara bevattning (I) och helt obehandlade (C) granbestånd är inkluderade i försöket för att kunna särskilja vattnets med näringsämnenas effekt på tillväxten. Näringsgivans mängd och sammansättning baseras varje år på näringsanalyser av barr och markvatten. Bevattningsbehovet (IL och I) styrs av att man försöker bibehålla markvattnet mellan fältkapacitet och ett deficit på 10 mm. Alla behandlingar är upprepade fyra gånger (se figur 1) och varje behandlingsyta är 50 x 100 m, alternativt 50 x 50 m. Sammanlagt är försöksområdet 8.25 hektar stort.

Figur 1. Flakaliden försöksområde. Huvudexperimentet består av obehandlade ytor (C), bevattnade (I), årlig fastgödselgiva (F) och daglig gödsling i kombination med bevattning (IL). Andra behandlingar är kvävegödsling i kombination med vedaska (A), fastgödsling med alla näringsämnen utom fosfor (F-P) eller magnesium (F-Mg). En yta har varit använd för att reducera nederbördsmängden under sommaren med 65% (T).

Klimatet på Flakaliden kännetecknas av ett utpräglat vinterklimat med långa, stränga vintrar med korta dagar och korta, svala somrar med långa dagar. Marken fryser vanligtvis under vintern och tjälen går oftast ur först under maj månad. Vegetationsperiodens längd, dvs dagar då luftens medeltemperaturen är varaktigt över +5 ºC, är ca 135 dagar och medeltemperaturen under denna period är ca 10.5 ºC, medan årsmedeltemperaturen är 2.0 ºC. Något mer än hälften av årsnederbörden, på ungefär 580 mm, faller under vintern som snö. Omräknat i regnvatten motsvarar snötäcket på våren över 300 mm. Nederbördsmängden under vegetationsperioden är i medel runt 270 mm, vilket överstiger vanligtvis avdunstning och innebär att det finns oftast god tillgång på vatten under hela tillväxtsäsongen. Mängden solstrålning under vegetationsperioden är ca 1950 MJ per m².

Efter drygt 15 års behandling har bestånd som erhållit en komplett näringsgiva (F och IL), mer än tredubblat sin stamvolymtillväxt (figur 2) jämfört med de bestånd som är obehandlade (C) eller bara bevattnade (I). Den årliga löpande stamvolymtillväxten ligger i medeltal på över 16 m³ per hektar för de gödslade bestånden, där enstaka ytor i vissa fall har en produktion på ca 20 m³ per hektar. Bevattning verkar dock inte påverka produktionen nämnvärt efter det inte föreligger någon signifikant skillnad mellan C (röda staplar) och I (blåa staplar) eller F (gula staplar) och IL (gröna staplar).

Figur 2. Årlig stamvolymproduktion i unga granbestånd i ett vatten- och näringsoptimeringsexperiment i norra Sverige (Flakaliden). Behandlingarna var obehandlade ytor (röda staplar), bevattnade (blåa staplar), årlig fastgödselgiva (gula staplar) och daglig gödsling i kombination med bevattning (gröna staplar). Vedaska + kväve (orange staplar) som bör mer ses som ett rent kvävegödslingsled eftersom aska bara har tillförts en gång 1987.

Vid ökad volymtillväxt hos barrträd ökar andelen försommarved i förhållande till sensommarveden. Detta innebär att vedens densitet (kg / dm³) minskar. Därför kan man inte direkt översätta volymökning till torrsubstansproduktion. På Flakaliden har densiteten för de gödslade bestånden minskat med ungefär 10-15%. Ingen densitetsminskning har skett för bara bevattnade bestånd, eftersom ingen tillväxtökning har erhållits med enbart bevattning. Om man tar densitetsminskningen med i produktionsberäkningarna blir ökningen av stamvedsproduktionen för de gödslade bestånden 340% (ökning av mängden torrsubstans), istället för 400% (ökning av volymen).

Figur 3. Flygbild över Flakaliden 10 år efter att behandlingarna har påbörjats. Bestånd som tillförts näring avtecknar sig mörkare gröna tack vare den kraftigt utökade barrmassan.

I början av försöket tillförde man 100 kg kväve per hektar och år men har sedan 1990 gått ner till 75 kg. Sammanlagt har man tillfört 1200 kg kväve men man har också tillfört andra makro- och mikronäringsämnen under tiden (se tabell 1). Under 2001 har man dock detekterat ett kväveläckage på de fastgödslade ytorna. Anledningen till detta är troligtvis att granskogsbeståndet i Flakaliden har slutit sig och att man får en naturlig näringscirkulation då barren börjar trilla av. Därför har man övergått till mer extensiva gödslingsintervall med gödsling vart tredje till femte år. Under 2002-2004 så har man inte gödslat i försöket och läckaget på de gödslade ytorna har upphört helt.

Tabell 1. Tillförd mängd i kg per hektar för de olika makro- och mikronäringsämnena under perioden 1987-2004 för näringsbevattnat (övre tabell) och fastgödslat (undre tabell).