Differentierad markanvändning och intensivodling

Riksdagen har tagit fram 15 nationella miljökvalitetsmål som ska vara utgångspunkt för Sveriges miljöarbete de närmaste 25-30 åren. Ett av målen ”levande skogar” berör direkt Sverige skogsbruk och miljökvalitetsmålets syfte är bevara den biologiska mångfalden, värna om kulturmiljövården och sociala värden, samtidigt som den naturgivna produktionen ska bevaras. Skogsstyrelsen som bär huvudansvaret för att riksdagens beslut som rör skogsbruket efterlevs har definierat fem olika delmål (se nedan) för att uppnå huvudmålet. Dessa fem delmål har man bedömt ska kunna ligga i linje med gällande skogspolitiska målen för produktion och miljö.

Skogsstyrelsen fem delmål:

1)      Skogsområden med höga naturvärden bevaras. Skötselkrävande biotoper med höga naturvärden vårdas så att miljövärdena bevaras och förstärks.

2)      Inslag och egenskaper som är viktiga för skogens biologiska mångfald bevaras och förstärks.

3)      Kulturmiljöer och skogslandskapets kulturhistoriska spår värnas och synliggörs.

4)      Skogens sociala värden och möjligheter till mångbruk tillvaratas. Människors behov av god närmiljö, rekreation och rika upplevelser i skog och mark tillgodoses.

5)      Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras och skogens roll som kolsänka utnyttjas. Försurning av mark och vatten, oönskad påverkan på hydrologin samt läckage av näringsämnen begränsas.

Delmålen 1-4 och den allmänna skogspolitiska inriktningen innebär i praktiken att högre krav ställs på både mångsidig användning av skogsmarken och att andelen skyddad skog skall öka. De som brukar skogen förväntas också ta större hänsyn till miljövårdsintressen samt till intressen som är kopplade till rekreation och friluftsliv. FSC-certifieringen av skogsbruket är ett steg i den riktningen och de som brukar skogen blir alltmer begränsade utan möjlighet att kompensera produktionsbortfallet som restriktionerna innebär i slutändan. Kan dagens skogsvårdspolitik leda till att Sveriges uthålliga skogsproduktion försämras och kan skogsnäringen bibehålla sin internationella konkurrenskraft i framtiden?

En idé är att låta skogsbruket vara olika intensivt på olika marker, där en del intensivodlas på liknande sätt som jordbruksgrödor medan andra marker brukar man med avseende på naturvårdsändamål. Detta är inte nytt och i nya skogsländer (Sydamerika, Sydostasien mm) är det synsättet normen. Även i sydöstra USA går skogsbruket i den riktningen, vilket har visat sig ge ett mycket konkurrenskraftigt och lönsamt skogsbruk. Behöver man även introducera nya och mer intensiva produktionssystem i Sverige för att kompensera produktionsbortfallet som skogspolitiken innebär och skulle man kunna införa intensiva produktionssystem utan att ge avkall på de olika miljömålen?

Differentierad markanvändning

I och med 1993 års skogsvårdslag är miljömålet jämställt med produktionsmålet på i stort sett all skogsmark. I Skogsstyrelsens riktlinjer för gröna skogsbruksplaner anges fyra målklasser: NO=Naturvårdsmål Orört, NS=Naturvårdsmål Skötsel, PF=Produktionsmål Förstärkt Naturhänsyn och PG=Produktionsmål Generell naturhänsyn. På beståndsnivå hamnar vi med helt jämställda miljö- och produktionsmål i punkt A i figur 1, det som motsvarar PG-klassen. De övriga tre (NO, NS och PF) hamnar till vänster i figur 1, vilket i realiteten innebär att miljömålet är överordnat produktionsmålet. En stor del av skogsmarken hamnar dock inom PG-klassen men totalt sett har vi idag en slagsida åt miljöhänsynen.

Figur 1. Röd linje motsvarar naturvårdshänsyn och blå linje produktion och lönsamhet. Vid jämställt miljö- och produktionsmål skär linjerna varandra i punkt A. Vissa skogstyper med höga naturvärden och stor biologisk mångfald kräver dock särskilt hänsyn och kraven på produktion och lönsamhet minskar (mot punkt B i diagrammet). Skogstyper med ringa naturvärden som exempelvis monokulturer av gran kan man avsätta för intensiv produktion (mot punkt C i diagrammet).

Vid differentierad markanvändning avser man att inte jämställa miljö- och produktionsmålen på beståndsnivå (< 10 ha). När det gäller mer skyddsvärda skogsbestånd med höga naturvärden eller är av stor betydelse för rekreation och friluftsliv, är det mer effektivt att odla mer extensivt eller avsätta sådana skogsområden som reservat (till vänster om punkt A). På dessa marker är miljömålet överordnat produktionsmålet. Vid intensivodling (till höger i figur 1) skulle man däremot satsa på marker med ringa miljövärden som exempelvis befintliga monokulturer av gran eller nedlagd åkermark. Om man tog denna typ av marker i anspråk skulle inte några miljövärden äventyras, förutsatt att intensivodlingen inte bedrivs på ett miljöfarligt sätt. Intensivodling skulle bara utgöra en liten del, förslagsvis 10% av skogsmarken (se figur 2), medan dagens skogsbrukssätt skulle fortfarande dominera (70%). Dessutom skulle man kunna avsätta en större del av skyddsvärdskog till mer extensivt skogsbruk (10%) eller reservat (10%).

 
Figur 2. Röda staplar är hur dagens skogspolitik har tänkt dela upp Sveriges skogsmarksareal. Blåa staplar är ett exempel hur den skulle kunna delas upp vid differentierad markanvändning.

De principiella skillnaderna mellan dagens skogspolitik och differentierad markanvändning är att man ”tar ut svängarna” i större utsträckning vid differentiering markanvändning och även satsar på intensiv skogsproduktion, där det lämpar sig bäst. En annan skillnad är att man idag försöker jämställa miljö- och produktionsmålen på beståndsnivå, medan man vid differentierad markanvändning lyfter blicken en eller två skalnivåer till fastighets- (100-1000 ha) och landskapsnivå (1000-10000). Produktions- och miljömålet skulle med detta synsätt uppfyllas på ett mer effektivt sätt än idag.

Är differentierad markanvändning med intensivodling OK!?

På fastighets, regional- och landskapsnivå finns det mycket som talar för att Skogsstyrelsens delmål 1-4 skulle kunna uppfyllas i större utsträckning vid differentierad markanvändning jämfört med dagens skogspolitik. Differentierad markanvändning strider inte heller mot 1993 års skogsvårdslag med jämställda miljö- och produktionsmål, om vi ser på fastighets, regional- och landskapsnivå (se figur 3). Tack vare att det är marker med ringa naturvärden som tas i anspråk vid intensivodling och att man tillför näringsämnen på ett sätt att man inte riskerar läckage till grundvattnet, äventyras inte miljön. På beståndsnivå är det en tolkningsfråga om intensivodling kan rymmas inom målklassen PG=Produktionsmål med generell naturhänsyn. Skogsstyrelsen har själv antytt detta, då de svarade på en insändare av Ragnar Friberg (tidigare skogsvårdschef på Stora Enso AB) i Skogseko (nr 2/99). Skogsstyrelsen sa också att de skulle ta fasta på Ragnar Fribergs synpunkter och pröva möjligheten att fördjupa klassen PG i flera delar. Om intensivodling ska bedrivas i större skala krävs först en miljökonsekvensbeskrivning (MKB).

Figur 3. Olika nivåer på hur en differentiering av markanvändandet kan tillgodose både miljö- och produktionsmålet: bestånd – fastighet – region – landskap – nationellt.

Andra fördelar med differentierad markanvändning med intensivodling

Förutom en kraftigt ökad produktion och förkortade omloppstider finns det en rad andra ekonomiska fördelar vid differentierad markanvändning med intensivodling. För det första blir gallringen (gallringar) och avverkningen mer lönsam, tack vare av att man får ut mer stamved vid dessa tillfällen och att de effektiviseras eftersom det står mer stamvirke per ytenhet. Virkestransporter från skogen till industrin står för en betydande kostnad och sänker lönsamheten vid långa transportavstånd. I ett regionalt perspektiv skulle de intensivodlade markerna hamna inom ett närområde på maximalt 100 km från industrin (främst massaindustrier och värmeverk), vilket skulle innebära avsevärt förkortade transportavstånd jämfört med idag (figur 4). Intensivodlade marker skulle ändå inte dominera inom närområdet, utan vanligt skogsbruk med lika vikt på miljö och produktion. Dessutom skulle hänsyn tas i först hand till kulturminnesvård, friluft- och rekreationsintressen i stadsnära skogar och skyddsvärda marker med höga naturvården.

Figur 4. Regionalt avsätts friluft- och rekreationsskogar (c) i främst tätortsnära områden. Kulturminnesvård och områden som har bevarandevärden (c) skyddas i större utsträckning än idag. Samtidigt ökar man skogsproduktionen för energi- (a) och virkesändamål (b), genom intensivodling med behovsanpassad gödsling, på de marker som saknar bevarandevärden. De intensivodlade skogsbestånden placeras med högst 100 km radie från industrin för att minska transportavstånden. Fortfarande dominerar skogar med lika vikt på miljö och produktion (70%), dvs den skog i figuren som inte innefattas av a, b eller c.